metoo

Den förlorade sonen

Tappade tonen
börjar om,
är den förlorade sonen
är inte som dom.

Tröskeln

Unken luft, unkna tankar. Finns det något värre än att vakna upp, och känna att man har upplevt detta förut? Been there, done that liksom? Stirrande upp i taket kom hon sakta till sans. Ännu en morgon, ännu en j-a morgon. "Varför kan jag inte, en enda dag, vakna och känna något positivt?" tänkte hon. "I morgon ska jag försöka, det ska jag verkligen! Jag ska anstränga mig att lyssna på fåglarna som väcker mig kl.5, och inte bli arg på dem utan glad! Glad för att dom finns."

Sakta, med stel rygg efter nattens ofrivilliga sovläge, gick hon upp. Framme vid tröskeln stannade hon. Det var som ett sånt där kraftfält som brukar finnas i sci-fi-filmer stoppade henne.Hon kunde inte röra en muskel.
Det var inget kraftfält. Åh, vad hon ville att det skulle varit det! Det hade varit en mycket bättre orsak än den riktiga.
Det som egentligen hade hindrat henne från att ta klivet in i köket var hennes mors stönanden. Även om dörren skilde Mo och hennes mamma åt, visste hon exakt vad som skulle möta henne om hon öppnade den. Hon hade sett det så många gånger förut, hennes älskade lilla mamma, liggande helt utslagen på golvet med åtmistone tre tomma spritflaskor runt sig. Hade Mo tur var det kanske bara två denna morgon.

Precis som igår, förrigår och dagen innan dess, tog Mo ett djupt andetag, lät den unkna luften fylla hennes lungor och gick in till sin mamma. Hon hade accepterat det, insett att detta var hennes lott i livet. Hon skulle alltid få ta hand om sin mamma, varenda morgon, varenda kväll. Vad skulle hon annars göra? Man kan inte lämna sina älskade, inte om dom behöver hjälp.

"Jag ger upp allt för mamma. Allt." Sen klivet, över tröskeln.