Är det jag?

Häromdagen gick jag in på ett community som jag var med i för läääänge sen, haket.com. Det är ett ställe där man kan publicera sina dikter, noveller och annat. Jag såg att jag inte varit inloggad där sen jag var 17 år, alltså 8 år sen! En hel livstid haha. Det var helt sjukt att hitta saker som jag skrev då och som jag totalt glömt bort. Det var som att läsa saker av någon helt annan person. på sätt och viss var jag en annan då, med helt annat synsätt och tankar om livet. Men det var häftigt att se! Tänkte lägga in en kort dikt och en novell som jag skrev då, har inget minne av dem men måste säga att de är ganska okej ändå :)

Den förlorade sonen
Tappade tonen
börjar om,
är den förlorade sonen
är inte som dom.

Novellen jag skrev för 8 år sen.........

Tröskeln
Unken luft, unkna tankar. Finns det något värre än att vakna upp, och känna att man har upplevt detta förut? Been there, done that liksom? Stirrande upp i taket kom hon sakta till sans. Ännu en morgon, ännu en j-a morgon. "Varför kan jag inte, en enda dag, vakna och känna något positivt?" tänkte hon. "I morgon ska jag försöka, det ska jag verkligen! Jag ska anstränga mig att lyssna på fåglarna som väcker mig kl.5, och inte bli arg på dem utan glad! Glad för att dom finns."

Sakta, med stel rygg efter nattens ofrivilliga sovläge, gick hon upp. Framme vid tröskeln stannade hon. Det var som ett sånt där kraftfält som brukar finnas i sci-fi-filmer stoppade henne.Hon kunde inte röra en muskel.
Det var inget kraftfält. Åh, vad hon ville att det skulle varit det! Det hade varit en mycket bättre orsak än den riktiga.
Det som egentligen hade hindrat henne från att ta klivet in i köket var hennes mors stönanden. Även om dörren skilde Mo och hennes mamma åt, visste hon exakt vad som skulle möta henne om hon öppnade den. Hon hade sett det så många gånger förut, hennes älskade lilla mamma, liggande helt utslagen på golvet med åtmistone tre tomma spritflaskor runt sig. Hade Mo tur var det kanske bara två denna morgon.

Precis som igår, förrigår och dagen innan dess, tog Mo ett djupt andetag, lät den unkna luften fylla hennes lungor och gick in till sin mamma. Hon hade accepterat det, insett att detta var hennes lott i livet. Hon skulle alltid få ta hand om sin mamma, varenda morgon, varenda kväll. Vad skulle hon annars göra? Man kan inte lämna sina älskade, inte om dom behöver hjälp.

"Jag ger upp allt för mamma. Allt." Sen klivet, över tröskeln.

Kommentarer
Postat av: Svärmor

Varför inte börja skriva en novell eller en roman? Jag tycker du verkar ha fallenhet för det, bara du finner en idé som du kan spinna vidare på. Det behöver inte bli färdigt imorgon, du kan ju jobba på det i åtta år eller så.....

2009-01-12 @ 19:49:43
Postat av: Svärmor

Varför inte börja skriva en novell eller en roman? Jag tycker du verkar ha fallenhet för det, bara du finner en idé som du kan spinna vidare på. Det behöver inte bli färdigt imorgon, du kan ju jobba på det i åtta år eller så.....

2009-01-12 @ 19:50:23
Postat av: Svärmor

Jag tycker du har fallenhet för att skriva. Varför inte fortsätta. Skaffa en bra idé och jobba med det i sådär en åtta år, snabbare behöver det inte gå.

2009-01-12 @ 19:55:00
Postat av: Svärmor

Min dator är tydligen lite långsam så jag hinner skicka samma kommentarer flera gånger. Dessutom skriver jag om kommentaren ifall det har kommit bort. Jag ledsen för strulet.

2009-01-13 @ 17:08:10
Postat av: christel

oh Haket!! det var inte igår..hur kom du ihåg ditt inlogg,finns sidan kvar, ja frågorna är många! :) måste henast kolla upp om jag kan logga in!!

2009-01-14 @ 04:38:47
Postat av: Hanna

Hej Christel! Ja, helt sjukt roligt! Jag var in på din sida också det är så kul att läsa presentationen av sig själv man skrev när man var 17...hahah.Du heter bara Christel där. Nostalgi big time! Kram

2009-01-14 @ 13:10:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback