...
Solens strålar bröt sig fram genom lövverket, det var som att födas på nytt när hon tog klivet ut ur den mörka skogen och gick ut på ängen. Hon kisade upp mot det gula varma skenet, stannade mitt i ett steg och slöt ögonen helt. I en nanosekund kändes det som om hon skulle snava och trilla omkull, men hon fann sig och tog ett långt djupt andetag. Fyllde lungorna med den rena luften, ville hålla kvar den så länge hon kunde innan hon lät den smita ut mellan läpparna. Hon älskade att andas. Särskilt här, hennes fristad i livet. Hon älskade känslan av att dra in luft och känna hur den fyller varenda cell, varenda fiber i kroppen. Känna hur kraften kommer tillbaka till henne, hur det pirrar i fingrarna när blodet strömmar dit och hur lätt huvudet känns. Hon tänkte på luften som en kär vän, som kom in i hennes kropp och förgyllde hennes liv för en stund för att sen lämna henne i djupaste välbehag. Och det bästa var att sekunden senare var vännen tillbaka, knackade på hennes dörr och stod där med ett leende. Hon visste att en dag skulle vännen inte komma åter, en dag skulle hon dra sitt sista andetag. Hon var inte rädd för att dö, men hon tyckte inte om tanken att inte få andas något mer. Att aldrig mer få känna den här känslan av total lycka.
Sakta öppnade hon ögonen och med ens var hon tillbaka i verkligheten. Hon fullföljde steget som hon påbörjat men visste inte riktigt åt vilket håll hon skulle gå. Helst ville hon stanna kvar, stå på denna plats för evigt. Här fanns inget som störde, här fanns inget annat. Bara hon och luften hon andades.
Plötsligt fattade en häftig vindpust tag i hennes blonda utsläppta hår och svepte det över hennes ansikte. Hon drog fingrarna genom luggen och la håret bakom öronen, men genast kom en ny vindby som stökade till hennes frisyr. Hon log och blåste håret ur ögonen och fattade vinken. Det var hennes vän igen. Hennes vän luften som ville putta på henne, få henne att röra sig framåt. Som om den ville säga "här kan du inte stå, traska vidare, gör något av ditt liv". Och hon lyssnade. Självklart lyssnade hon. Så hon vände på klacken, tog ett sista stärkande andetag och tog sikte mot den mörka skogen och stigen hem. Och hon log, ett stort leende som lyste i hennes ansikte och som var fyllt av kraft och vilja. Tänk vad några andetag kan göra.
Sakta öppnade hon ögonen och med ens var hon tillbaka i verkligheten. Hon fullföljde steget som hon påbörjat men visste inte riktigt åt vilket håll hon skulle gå. Helst ville hon stanna kvar, stå på denna plats för evigt. Här fanns inget som störde, här fanns inget annat. Bara hon och luften hon andades.
Plötsligt fattade en häftig vindpust tag i hennes blonda utsläppta hår och svepte det över hennes ansikte. Hon drog fingrarna genom luggen och la håret bakom öronen, men genast kom en ny vindby som stökade till hennes frisyr. Hon log och blåste håret ur ögonen och fattade vinken. Det var hennes vän igen. Hennes vän luften som ville putta på henne, få henne att röra sig framåt. Som om den ville säga "här kan du inte stå, traska vidare, gör något av ditt liv". Och hon lyssnade. Självklart lyssnade hon. Så hon vände på klacken, tog ett sista stärkande andetag och tog sikte mot den mörka skogen och stigen hem. Och hon log, ett stort leende som lyste i hennes ansikte och som var fyllt av kraft och vilja. Tänk vad några andetag kan göra.
Kommentarer
Trackback