metoo

Utanför fönstret är det vitt och stilla. Min bil syns knappt under det tunga snötäcket och på andra sidan vägen ryker det ur grannens skorsten. Man kan ana att jag skottade nedanför trappen igår men spåren har snöat igen under dagen. Jag har inte varit ute på ett dygn. Jag har gått omkring i noppiga träningsbyxor och en fläckig grå t-shirt sen igår morse, finns liksom ingen mening med att piffa till sig. Vem ska se det? Anders när han kommer hem kanske, men jag tvivlar på att han bryr sig om det :)

I min famn har jag en rosig och varm liten varelse. En dimögd, dåsig och underbart söt liten plutt. Vi har inte gjort många knop idag heller, vi har sovit, försökt få sjuklingen att äta och sovit lite till. Mitt hjärta gör ont när jag hör honom hosta och hacka, jag blir orolig när han inte vill äta och jag jublar varje gång han dricker någonting. Termometern visar stadigt 39 grader. Jag känner mig som en lejoninna som vakar över min unge, vill att han ska vara pigg och glad. Och samtidigt har dessa två dagar varit otroligt mysiga, när han lägger sitt lilla huvud på min axel, gosar in sig mot min hals och somnar. Då känns allt så bra, då finns det inget annat som spelar någon roll.