metoo

Alfred har börjat med en jobbig ovana, det har hållt på ett tag nu. Varenda kväll när han ska sova så skriker han som en galning när vi lägger honom i sängen, det är som att han inte vill sova utan vara med oss. Det gör ont i hela hjärtat när han tjuter som besatt i sovrummet, och man vill bara ta upp honom. Men mina instinkter säger mig att jag inte ska göra det, så vi går dit med jämna mellanrum, klappar på honom, ger nappen, vyssjar och visar att vi är där. Funderade på om han blivit mörkrädd, men dörren är öppen och det är ljust utanför plus att han hör oss hela tiden. Mamma hade läst nåt tips om att man ska se till att han är ordentligt trött när han går och lägger sig, så att han inte har energi att skrika. Men det verkar som att det varierar kväll för kväll. Igår var han hur duktig som helst och somnade utan problem. 

Så jag vet inte riktigt vad man ska göra, om det bara är en fas han går igenom. När han började så här så tog vi upp honom ett par kvällar, och då blir han genast pigg och glad och ska leka. Så det känns som att det är det han vill, eller hur man ska säga. Och så fort han hör att vi närmar oss sovrummet så blir han tyst. Jag hoppas bara att våra instinkter är rätt, man vill ju inte att det ska skada honom. Vet inte vem som sa det, men frasen "de har inte dött av att skrika lite" dyker upp i huvudet.... men det känns så grymt också!