En gnagares memoarer
Det var kallt. Isande kallt. Vinden träffade honom med sådan kraft att det kändes som om pälsen skulle blåsa av. Huttrande kämpande han sig framåt på tassar som mer liknade isbitar vid det här laget. Långt där framme såg han räddningen. Ventilationshålet som skulle leda honom in i värmen. Synen gav honom styrka och han nästan flög fram de sista metrarna på det glashala takpannorna. Innan han försvann ner i trumman kastade han en blick ut över takets kant. Vilken utsikt! Han såg det frostbitna gräset, träden som gungade lätt i vinden och långt där borta kunde han skönja rishögen som han kallade sitt hem. Han visste att under allt bråte väntade hans familj på honom. På att han skulle komma hem med något ätbart. För sin inre blick kunde han se sina barns ansikten. Föga anade han att detta skulle bli det sista han fick se i sitt korta råttliv...
Han kämpade sig neråt i det mörka röret. Metallen var kall och lite hal, han fick ta till alla sina krafter för att hålla sig kvar. Men han visste att det skulle vara värt det, för i det här huset fanns det godsaker. Han hade varit här förr, många gånger, men aldrig tagit den här vägen in. Men han var ingen feg råtta, ville alltid prova på nåt nytt. Han skrattade för sig själv när han tänkte på de gången då han fick tag i några nybakade pepparkakor som stod på bänken i köket. Mitt framför ögonen på det två katterna som vaktade huset. Eller det var väl det dom borde göra, tänkte han skadeglatt. Hans tankar avbröts av ett starkt surrande ljud. Hade råttan vetat hur en sådan låter så hade han tänkt att det lät som när en tvättmaskin centrifugerade. Ljudet kom snabbt närmare, det lät nästan hotfullt och hans lilla hjärta började picka snabbare och snabbare. Han var nära att avbryta uppdraget när han kände lukten av mat som steg upp längs ventilationsröret. Tanken på hans hungriga barn fick honom att fortsätta. Ljudet blev starkare och det började blåsa omkring honom, så som det blåst uppe på taket. Han kämpade mot vinden, tog steg för steg framåt tills plötsligt...... Efter det minns han inget mer. Han är inte längre en liten råtta. Hans korta liv tog slut, där i ventilationstrumman.
The end
Pappa var här idag och drack kaffe med Alfred och mig. Han passade på att kolla på vår ventilation på vinden som ballade ur igår. Den började plötsligt låta och hade lossnat i en skarv. När han skruvade isär den förstod vi varför den hade pajat. Det låg en död råtta och snurrade i fläkten.... Det var nästan lite komiskt, men sen fick jag ovanstående lilla berättelse i huvudet. Jag vet inte om det har att göra med att man själv fått barn, men det första jag tänkte på var om den stackars rättan hade ungar som låg nånstans... man e ju lite knäpp :)
Han kämpade sig neråt i det mörka röret. Metallen var kall och lite hal, han fick ta till alla sina krafter för att hålla sig kvar. Men han visste att det skulle vara värt det, för i det här huset fanns det godsaker. Han hade varit här förr, många gånger, men aldrig tagit den här vägen in. Men han var ingen feg råtta, ville alltid prova på nåt nytt. Han skrattade för sig själv när han tänkte på de gången då han fick tag i några nybakade pepparkakor som stod på bänken i köket. Mitt framför ögonen på det två katterna som vaktade huset. Eller det var väl det dom borde göra, tänkte han skadeglatt. Hans tankar avbröts av ett starkt surrande ljud. Hade råttan vetat hur en sådan låter så hade han tänkt att det lät som när en tvättmaskin centrifugerade. Ljudet kom snabbt närmare, det lät nästan hotfullt och hans lilla hjärta började picka snabbare och snabbare. Han var nära att avbryta uppdraget när han kände lukten av mat som steg upp längs ventilationsröret. Tanken på hans hungriga barn fick honom att fortsätta. Ljudet blev starkare och det började blåsa omkring honom, så som det blåst uppe på taket. Han kämpade mot vinden, tog steg för steg framåt tills plötsligt...... Efter det minns han inget mer. Han är inte längre en liten råtta. Hans korta liv tog slut, där i ventilationstrumman.
The end
Pappa var här idag och drack kaffe med Alfred och mig. Han passade på att kolla på vår ventilation på vinden som ballade ur igår. Den började plötsligt låta och hade lossnat i en skarv. När han skruvade isär den förstod vi varför den hade pajat. Det låg en död råtta och snurrade i fläkten.... Det var nästan lite komiskt, men sen fick jag ovanstående lilla berättelse i huvudet. Jag vet inte om det har att göra med att man själv fått barn, men det första jag tänkte på var om den stackars rättan hade ungar som låg nånstans... man e ju lite knäpp :)
Kommentarer
Trackback