Fortsättning
Har funderat på om jag skulle skriva lite mer om den stackars gnagaren... har precis klämt ett par glas vin och helt plötsligt inföll sig inspirationen :) Så........
Var är han någonstans? Det här är inte likt honom! Han är alltid punktlig, vill hem till sina ungar som han själv sagt så många gånger.
Hans fru var orolig. Hon kände pulsen i halsen, den tickade på i en väldig fart. Den kvinnliga intiutionen sa henne att något inte stod rätt till, det var nåt som hade gått fel den här gången. Hon hade varnat honom för att söka sig in i huset. Hon visste att det fanns många faror som lurade där, inte minst de där förbannade katterna. Farliga monster är vad de är! Jäkla karl, att han ska göra mig så orolig! tänkte hon för sig själv och upptäckte att hon kramat sönder kexbiten som hon höll i handen. Hon tittade ner mot golvet och fann sin son där, storögt stirrande upp mot henne och särskilt mot resterna av kexet i hennes hand. Hon log matt mot sonen och gav honom maten och en kärleksfull liten klapp på huvudet. Hon kände sig så präktig, det är väl klart att allt är som det ska. Snart kommer han skyndande nerför slänten, för att i nästa sekund storma in i det ombonade boet och krama om henne och ungarna. Hon hade alltid varit den förnuftiga och försiktiga i deras förhållande, den som tänkte efter och planerade. Kanske var det en bra egenskap egentligen, men just nu kändes det snarast betungande att ha en sådan pessimistisk läggning... Hon kastade medvetet alla negativa tankar åt sidan och ägnade sig åt de små. Att ta hand om barnen utplånade genast de mest dystra funderingar.
Men när barnen var tryggt nerbäddade i sina sängar, middagsmaten var uppäten och tystnaden återigen sänkte sig över boet så kom tankarna tillbaka. Han var fortfarande inte hemma! Inte en skymt hade hon sett, inte ett knyst hade hon hört. Nu måste hon göra någonting, och det genast. Snabbt kilade hon över till grannråttan i boet intill, en trogen gammal råttdam som alltid finns till hands när barnvakt behövdes. Det var guld värt, särskilt sen den hemska råttfälleincidenten förra året, som hade lett till att hon hade förlorat bägge sina föräldrar... Det var tufft att vara råtta, reflekterade hon i sitt stilla sinne medan hon försiktigt knackade på dörren till grannen.
Grannen hjälpte gärna till, och nu var hon på väg upp för backen mot huset. Hon hade bestämt sig för att ta reda på vad som hänt med hennes make. Hon visste att han hade pratat om att försöka ta sig in i huset via taket, så det var hennes plan. Att ta sig dit upp. Vad som skulle vänta sedan hade hon ingen aning om, hennes plan var bristfällig. Hon susade fram över det frostbitna gräset, temperaturen hade fallit drastiskt så här på kvällskvisten. Hon såg huset framför sig som växte sig större och större för varje språng hon tog. Människorna hade pyntat det med ljusslingor på altanen, och i fönstren brann adventsljusstakar och stjärnor. Vackert, det måste hon erkänna. Men hon hann inte ägna det några längre tankar för i samma sekund vädrade hon något. Hon tvärstannande och kröp ihop. Det luktade bekant och farligt, fränt och mordiskt. Det luktade katt! Hon svalde långsamt och kände hur pälsen på ryggen reste sig och blev till isiga taggar av fasa. Det här är inte bra. Hon sneglade runt sig och insåg att hon var totalt oskyddad på den öppna gräsmattan. Hennes enda chans var gräsdungen som skymtades en bra bit åt vänster om henne. Men var är kattfan?!?! Plötsligt anade hon en rörelse i ögonvrån och tg instinktivt ett språng mot gräsdungen. Hon kastade en blick bakåt och såg en stor katthona komma farande mot henne. Men hon hade ett bra försprång och kände att hon nog skulle klara det. Hon var precis framme vid kanten av dungen, kände glädjen och lättnade skölja över henne när hon kastade sig in i den skyddande gröna omgiviningen. Hon la sig platt mot marken, andades snabbt..... och fann att hon stirrade rakt in i ett par enorma gula kattögon. Elaka, hungriga ögon som lyste av djävulskhet. Fan. Katterna hade blivit smarta. De jobbade i par, hon hade jagats rätt in i fällan. Hon blundade och skänkte en sista tanke åt sina barn och sin make innan hon kände andedräkten från den jagande katten i naken och strax därefter klorna från den samme som trängde in i hennes kropp. Det var de sista medvetna tankarna hon hade innan hon dog....
Var är han någonstans? Det här är inte likt honom! Han är alltid punktlig, vill hem till sina ungar som han själv sagt så många gånger.
Hans fru var orolig. Hon kände pulsen i halsen, den tickade på i en väldig fart. Den kvinnliga intiutionen sa henne att något inte stod rätt till, det var nåt som hade gått fel den här gången. Hon hade varnat honom för att söka sig in i huset. Hon visste att det fanns många faror som lurade där, inte minst de där förbannade katterna. Farliga monster är vad de är! Jäkla karl, att han ska göra mig så orolig! tänkte hon för sig själv och upptäckte att hon kramat sönder kexbiten som hon höll i handen. Hon tittade ner mot golvet och fann sin son där, storögt stirrande upp mot henne och särskilt mot resterna av kexet i hennes hand. Hon log matt mot sonen och gav honom maten och en kärleksfull liten klapp på huvudet. Hon kände sig så präktig, det är väl klart att allt är som det ska. Snart kommer han skyndande nerför slänten, för att i nästa sekund storma in i det ombonade boet och krama om henne och ungarna. Hon hade alltid varit den förnuftiga och försiktiga i deras förhållande, den som tänkte efter och planerade. Kanske var det en bra egenskap egentligen, men just nu kändes det snarast betungande att ha en sådan pessimistisk läggning... Hon kastade medvetet alla negativa tankar åt sidan och ägnade sig åt de små. Att ta hand om barnen utplånade genast de mest dystra funderingar.
Men när barnen var tryggt nerbäddade i sina sängar, middagsmaten var uppäten och tystnaden återigen sänkte sig över boet så kom tankarna tillbaka. Han var fortfarande inte hemma! Inte en skymt hade hon sett, inte ett knyst hade hon hört. Nu måste hon göra någonting, och det genast. Snabbt kilade hon över till grannråttan i boet intill, en trogen gammal råttdam som alltid finns till hands när barnvakt behövdes. Det var guld värt, särskilt sen den hemska råttfälleincidenten förra året, som hade lett till att hon hade förlorat bägge sina föräldrar... Det var tufft att vara råtta, reflekterade hon i sitt stilla sinne medan hon försiktigt knackade på dörren till grannen.
Grannen hjälpte gärna till, och nu var hon på väg upp för backen mot huset. Hon hade bestämt sig för att ta reda på vad som hänt med hennes make. Hon visste att han hade pratat om att försöka ta sig in i huset via taket, så det var hennes plan. Att ta sig dit upp. Vad som skulle vänta sedan hade hon ingen aning om, hennes plan var bristfällig. Hon susade fram över det frostbitna gräset, temperaturen hade fallit drastiskt så här på kvällskvisten. Hon såg huset framför sig som växte sig större och större för varje språng hon tog. Människorna hade pyntat det med ljusslingor på altanen, och i fönstren brann adventsljusstakar och stjärnor. Vackert, det måste hon erkänna. Men hon hann inte ägna det några längre tankar för i samma sekund vädrade hon något. Hon tvärstannande och kröp ihop. Det luktade bekant och farligt, fränt och mordiskt. Det luktade katt! Hon svalde långsamt och kände hur pälsen på ryggen reste sig och blev till isiga taggar av fasa. Det här är inte bra. Hon sneglade runt sig och insåg att hon var totalt oskyddad på den öppna gräsmattan. Hennes enda chans var gräsdungen som skymtades en bra bit åt vänster om henne. Men var är kattfan?!?! Plötsligt anade hon en rörelse i ögonvrån och tg instinktivt ett språng mot gräsdungen. Hon kastade en blick bakåt och såg en stor katthona komma farande mot henne. Men hon hade ett bra försprång och kände att hon nog skulle klara det. Hon var precis framme vid kanten av dungen, kände glädjen och lättnade skölja över henne när hon kastade sig in i den skyddande gröna omgiviningen. Hon la sig platt mot marken, andades snabbt..... och fann att hon stirrade rakt in i ett par enorma gula kattögon. Elaka, hungriga ögon som lyste av djävulskhet. Fan. Katterna hade blivit smarta. De jobbade i par, hon hade jagats rätt in i fällan. Hon blundade och skänkte en sista tanke åt sina barn och sin make innan hon kände andedräkten från den jagande katten i naken och strax därefter klorna från den samme som trängde in i hennes kropp. Det var de sista medvetna tankarna hon hade innan hon dog....
Kommentarer
Postat av: Mamma
vilket förskräckligt slut, vad kommer nu att hända med barnen????
Postat av: Anonym
vet inte än.... kanske snälla grannen får en betydande roll :) eller nåt äldre syskon :)
Postat av: mamma
ja nu måste jag få veta fortsättningen,råttliv är man ju inte så van att fundera över, men det här känns spännande.
Trackback